BÖRJAN

Hon hade inget namn.

Bara elegans.

Och hon valde alltid den sista.

Skogen hade gett liv åt otänkbara föreningar.

Promiskuitet var regeln för samlivet, men den hade ännu inte blivit ett format, och ingen hade angett vilket år det var, eftersom de arabiska siffrorna ännu inte hade kommit.

Denna praktfulla varelse, som rörde sig som ett kattdjur, hade inget namn.

Bara elegans.

Ett mjukt, tassande steg.

Ingen fast hållning.

Bara stil.

Inget sätt att vara.

Bara klass.

Och när hon gick, hur långt det än var, spred hon en doft som lockade till sig alla arter.

Giorgio Armanis dofter fanns ännu inte till salu.

Hennes kom från hennes egna obestämbara hormoner.

Som en riktig orkester som kräver in sin skuld, men utan instrument.

Den som försökte närma sig henne trodde att han ville vara den första.

Han förstod aldrig regeln.

Hon skulle bara välja den sista.

I hopp om att han skulle bli den som stannade.

Allt som inte syns berättas sällan.

Ändå gör folk alltid anspråk på det.

De kallar det fiktion.

De kallar det noir.

De kallar det fantasi.

Vad som helst, bara det inte kan svara emot.

Ändå lever allt som ingen väntar sig någon annanstans.

I en fantasi.

I en förväntan.

I någon annans minne.

I en möjlig handling.

Och det visar sig bara genom ord.

Det är den uppgift som detta projekt har valt.

Inte att förklara.

Att iaktta.

Att minnas.

Att fråga.

Väl medvetet om att det inte är det första.

Inte det bästa.

Bara eleven på näst sista raden.

Och aldrig den sista.

Ferdinando

---

Hon har inte valt än.